Dom bästa förutsättningarna men vad händer sen?

Foto: Jane Morén

Barn i Sverige föds med goda förutsättningar liksom i Nederländerna och Norge. Sämst för barn är Storbritannien och Rumänien enligt en rapport om barns välfärd i Europa.

Rapporten har sammanställts av Child Poverty Action Group. Man har jämfört 43 olika kriterier som hälsovård, utbildning och boendestandard. Först kommer Nederländerna, sedan Sverige och Norge. Att Storbritannien kommer så långt ner på listan – på 24:e plats precis före Rumänien – beror på att många bor i familjer där inga föräldrar förvärvsarbetar och att det är få unga som utbildar sig.

Men bara för att Sverige kommer högt upp på listan står inte allt väl till här heller. Alltför många barn far illa. Och nu när arbetslösheten ökar blir det värre. Sämre ekonomi och brist på framtidstro hos de vuxna påverkar också barnen.

Ingrid Sillén, SAMBA

Befolkningspyramiden och vardagen

Det talas ofta om befolkningspyramiden – att det kommer att bli oerhört tungt om 20 år för de unga, som ska försörja oss fyrtiotalister. Det talas däremot sällan om att så många som 12 % av alla barn i dagsläget faller utanför samhället genom att de aldrig tar sig in. De växer upp i hem med missbruk, psykisk sjukdom eller fattigdom. Om vi skapar ett samhälle med ett fungerande skyddsnät för dessa barn kommer vi att ha ett mycket bättre läge – trots befolkningspyramiden. Vi får ett mänskligare samhälle. Dessutom slipper vi de oerhörda kostnader för samhället, som ett livslångt utanförskap innebär – över 200 miljarder för endast en årskull.
I en krönika, som ligger på SAMBA:s hemsida, skrev jag för fem år sedan så här:

… Jag hörde ett radioprogram om USA:s ekonomi och investeringar. De stora investeringarna gjordes för silvergenerationen dvs pensionärerna, de som hade pengarna. Det var golfbanor och trevliga bekvämligheter av olika slag. Ett samhälle, som investerar i silvergenerationen, torde inte ha någon framtid.
Perspektiven är nästan alltid kortsiktiga i dag. Det är en svår uppgift att leda investeringarna i den andra riktningen – till barnen – och se långsiktigt på utvecklingen – men absolut nödvändigt. Det samhället, som gör det, kommer att utvecklas väl….

I dag läser och hör vi dagligen om varthän denna politik ledde. Obama kommer att använda en stor del av stimulanspaketet just till skolorna. I USA faller förmodligen långt fler än 12 % utanför samhället.

Låt oss inte falla i vanmakt! Utan orden ”det är så litet jag kan göra – så då gör jag det” gäller fortfarande och är högaktuella. Här är några exempel:

1. Mejla din politiker i kommunen och fråga hur de tillgodoser barnperspektivet vid beslutsfattandet. Finns tex bra föräldrautbildningar och föräldrasamverkan? Sätts barnen i centrum, när problem uppstår eller faller de mellan stolarna?
2. Tänk globalt – handla lokalt har någon sagt. Hur ser det ut i din närhet? Finns där någon ensam mamma eller någon annan förälder som kan behöva uppmuntran och stöd – som barnvakt någon gång.
3. Gör det till en utmaning att skapa bra möten med dina medmänniskor – särskilt barn och människor från andra kulturer. Inte alltid så lätt, men livet blir mer spännande då – och roligare.

Det vi gör mitt i vardagen har stor betydelse. Om vi förstår det frigörs kreativitet. Våra liv får ett djupare innehåll.

Agneta Steier

Inte en ny sviken generation

Den 3 april hade DNs insida en artikel av Gert Svensson under rubriken Samhället sviker de unga. Där intervjuades den unge, f d riksdagspolitikern Gustav Fridolin, som skrivit boken Blåsta om åttiotalisterna som drabbades av de hårda nedskärningarna under 90-talet.
Det är en saftig vidräkning med vuxengenerationens svek mot barn och unga. Gustav Fridolin nämner bland annat att:

• de som arbetar inom skolan, vården och omsorgen är 100.000 färre nu än 1990
• 250 fritidsgårdar har försvunnit
• 450.000 grundskoleelever saknar bemannat skolbibliotek
• arbetslösheten bland dem som är under 25 år är 25 procent och ökar nu snabbt
• i fattiga förorter är andelen unga sysslolösa ofta över 35 procent
• andelen unga som har svåra problem med oro, ängslan och ångest har tredubblats sedan 1990.

Han kallar åttiotalisterna för nedskärningsgenerationen, den första som inte har kunnat räkna med att få det bättre än sina föräldrar. Ett fast jobb och en egen bostad, det är sådant som många i min ålder bara drömmer om, säger Gustav Fridolin. Nedskärningarna har gjort åttiotalisterna rädda och många har i förbittringen irrat ut i rasismens träskmarker. Det finns minst fem tusen, kanske så många som femtontusen som mer eller mindre regelbundet besöker rasistiska hemsidor och många av dem verkar vara åttiotalister.

Till Gustav Fridolin och andra åttiotalister vill SAMBA säga: Det är möjligt att få en medvetenhet hos många människor om allvaret i det som Gustav beskriver. Och det är möjligt att en sådan medvetenhet i förlängningen ger den politiska viljan att stoppa den barnförstöring som ger 100.000 tals barn och unga förödande usla livsvillkor. På SAMBAs hemsida ser du hur SAMBA och 42 andra barnorganisationer målmedvetet jobbar med detta i kampanjen Kraftsamling för barnen.

Mats Lindkvist